Längtan bär mig halva vägen.

Never mind.

Saker tar sig. Jag har haft många fina dagar bakom mig de senaste två-tre veckorna, och trots en förbannat envis förkylning som höll mig soffliggandes nästan en hel arbetsvecka, kommer de små, fina sakerna in i mitt liv igen. Efter vad som kännts lite som en milslång uppförsbacke med en massa negativa besked längs vägen börjar jag närma mig toppen. Helt upp kommer jag nog aldrig, men det förväntar jag mig inte heller. Jag har börjat acceptera förändringarna som sker, att min vänskapskrets här i Oslo krymper till det minimala, och att jag känner mig extremt ensam vissa dagar. Och trots att årstiden är mörk som fan, så ser jag små ljusglimtar. Allt trubbel med sambolivet har lagt sig, och blivit bra. Jag känner en annan slags öppenhet inför nya människor, nya händelser än tidigare. Jag har blivit moster för andra gången, och jag är så stolt över min fina storasyster. Julen närmar sig med allt vad det innebär. Och..sist, men kanske störst av allt för mig..i januari flyttar det in ännu en figur i kollektivet på neuberggata. En liten, extremt efterlängtad och luden sak..

This wind.

Spenderar lördagskvällen helt ensam i lägenheten. Tror faktiskt det är första gången. Är alltid någon hemma i vanliga fall. Ganska skönt och lite otäckt samtidigt. Har ägnat större delen av dagen med att må överjävligt dåligt. När man måste hoppa av trikken på väg hem redan efter en hållplats för att man håller på att kräkas måste det betyda att det var vilt kvällen innan. Eller åtminstone att man drack för mycket, åt för lite, tänkte för hårt. Bjöd över fina M på öl igår efter en lång slitsam jobbdag. Och öl blev det. Och mera öl. Och några drinkar på det. Hade i alla fall en väldigt trevlig kväll trots små inslag av tråkigheter och må-dåligt-klumpar i ena personens mage. Till slut fick vi dock nog av alkohol och disco och tog en taxi till M. Där väntade en stunds hundmys, slöprat och total däckning i soffa. Somnade som ett litet barn men vaknade hundra år äldre. Trots att jag faktiskt mår ganska bra igen nu ett antal timmar senare, fattade jag det mogna beslutet att inte röra mig utanför dörren något mer idag, trots att alla vänner är på fester här och där. Bra val. Har legat i soffan, äntligen fått i mig mat, sett på tv, grinat lite och lyssnat på skön musik som får hjärnan att gå på högvarv. Jag har liksom alltid burit på ett litet mörker som tränger sig på till och från, men i det senaste har det hängt efter mig som en skugga mest hela tiden. Jag vet inte varför egentligen. Saker som har skett runt mig det senaste, saker jag har pratat om med människor har fått mig att tänka lite för mycket tror jag. På både gott och ont dock. Har i vart fall insett att jag har ett par fantastiska människor i min närvaro och att jag ska vårda de relationer jag faktiskt värdesätter. För jag bär inte enbart på mörker utan också på en jävla massa värme ödmjukhet och kärlek. Jag vill att folk ska få ta del av det också. Jag tror att jag måste börja jobba med att balansera allting igen. Det är tydligen en process jag måste gå igenom någon gång om året sådär. Vi får väl se hur saker slutar.

Best friends forever.

I've turned myself inside out for you

Livet. Det är så märkligt.

Just let me be easy to love

Sitter i nya lägenheten och känner mig helt tom. Det står saker och prylar och lådor och sängar och annan skit överallt och jag orkar, orkar inte. Jag är inte det minsta trött, men jag har ingen lust. Ingen lust alls. Känner mig heartbroken utan att egentligen vara det. För ingen kommer tillräckligt nära. Men kanske blev jag lite besviken idag, kanske tappade jag något på t-banan hem. Kanske knep jag igen ögonen hårt hårt bakom solglasögonen och hoppades att det inte skulle märkas. Kanske var jag en god vän och lyssnade, fast jag inte ville höra. Kanske kämpade jag för att inte det där plötsligt sorgsna skulle höras på min röst. Kanske gick jag av t-banan tyst när jag egentligen bara ville skrika.

kittenz.

Och plötsligt blev mitt mångåriga katthat och min övertygelse om att katter är onda, lite, lite mindre.

Klicka HÄR

Om sorg.

Semestern är slut. Och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit helt fantastiskt. Nog för att det varit väldigt skönt att vara ledig och få sova ut bäst man vill, men resten, njae. Kära lilla mormor har lämnad oss för de finska myrerna och norrskenen nu. Jag var förberedd, hann säga mig sista hejdå. Men självklart gör det ont, det gör det ju alltid att förlora någon. Och att återvända till mitt Kära Oslo var något annorlunda. Avspärrningar, beväpnad polis och militär överallt, nyfikna och sörjande människor i klungor, hav av blommor och ljus. Och även om jag inte direkt drabbats av det som hänt här, så bär jag ändå på en liten sorg i hjärtat. Jag tycker det är fruktansvärt otäckt, och livet är så kort. Och till de som påstår att människor som berörs av denna tragedi är löjliga, för att "det faktiskt svälter tusentals människor varje dag" så vill jag bara säga att ja, det gör det. Men vad som faktiskt är skillnaden mellan ett vansinnesdåd som detta och ett svältande barn (vilket givetvis inte är mindre värt) är medvetenheten. Denhär mannen har alltså PLANERAT och varit fullt medveten om sina handlingar. Han sprängde byggnader i luften med uppsåt, åkte ut till ön där ungdomslägret var i full gång, laddade sitt jävla vapen, gick lugnt och stilla i land och började peppra oskyldiga ungdomar som om ingenting. DET är skillnaden. Allt på grund av olika åsikter. Han gillade helt enkelt inte det norska Arbetarpartiets grundpolitik, och tar sig då RÄTTEN att stjäla nästan hundra liv. Det är tamigfan ren jävla ondska. Ingen sitter hemma och klappar sig på magen och skrattar högt åt svältande barn för att den tycker att de förtjänar att svälta för att de bor i hubbahubbalandet. Ingen utsätter medvetet folk för svält och lidande, ingen PLANERAR det. Att människor fortfarande svälter, lider och lever i misär, det gör ont i mig också. Men det är däremot något att jobba med, inte använda som propaganda när människor berörts av en otäck händelse. Försök inte ge folk dåligt samvete, RESPEKTERA dem, låt dem bara få sörja, visa medkänsla eller vad det nu kan handla om, ifred. Låt människor få påverkas och beröras av olika saker.
Att folk skapar tusen facebookgrupper och byter profilbild och drar saker till extremer, det kan jag också irriteras över. Men jag tycker ändå det är lite respektlöst att klanka ner på dessa människor, för jag lovar - att det du berörs av, kanske andra människor rycker på axlarna åt.

Be here now.

Sliten, men egentligen inte alls lika allvarlig som hon ser ut. Och ja, samma visa som vanligt. Blogger förstör bilder. Klicka.

The strangest calm

Har funderat en hel del de senaste dagarna. Inte fattat några livsviktiga beslut, men ändå bestämt mig för att göra en del saker. Nog för att jag är vän med mig själv, men inte tillräckligt. Jag ska bli min bästa vän. Jag jobbade så jävla hårt i ett par år med att återfå det minsta uns av självkänsla och stolthet att jag tillslut liksom nöjde mig när jag kände att jag nått över den kritiska gränsen. Slog mig dock för ett par dagar sedan att att bara vara vän inte riktigt duger. Jag ska vara snällare mot min kropp, men framförallt snällare mot mitt hjärta. Jag ska börja sträcka på mig, och jag ska visa vad jag kan. När man blir dränkt i andras problem är det lätt hänt att man glömmer bort sig själv och sitt eget välbefinnande, men det får fan inte ske! Inte under en längre tid åtminstone. Slut på tramset nu! Till hösten ska jag satsa på mig själv. Jag ska dansa fota äta leka mysa och skratta. Ja. Faktiskt.